Hej igen efter ett uppehåll. Nu är jag äntligen helt återhämtad efter min sjukdomstid i april. Tid att skriva på bloggen har dock varit på sparlåga. Mycket på arbetet att reda ut och absolut ingen bra tid att bli sjuk på som trädgårdsmästare. Min planerade Londontripp till orkidéutställningen i april fick ställas in. Jag hade väntat på denna tillställning i fyra år så det var svårt att inte åka men hälsan är viktigare,

I planeringen fanns en annan viktig vecka nämligen 21. Den börjar på måndag klocken 03:00 mitt i natten och slutar sent på söndag. London-Tjörn-Stockholm-Tjörn-Sunne.

Måndag, Chelsea flower show – som en dag på slottet.

Chelsea flower show är som en dag på slottet, i alla fall om man har möjlighet att komma in på måndagen, pressdagen innan mässan öppnar. Det är inte lätt att bli ackrediterad till denna dag men jag hade lyckan att få komma in även i år. Förutom en enastående blomprakt har jag mängder med berömda skådespelare, popsångare, delar av kungafamiljen och andra adliga släkter att beskåda. Tyvärr blåste det och regnade rejält de första timmarna, svårt att fota med paraply.

TV spelar in från montern Hope In Vulnerability.

Mässan är delvis uppbyggd utomhus med ett tiotal idéträdgårdar. I ett mindre område ligger avskilt små idéträdgårdar för mindre radhus med mera. I mitten finns ett enormt tält med mängder av små trädgårdar som olika leverantörer, sällskap och institut byggt upp. Allt blommar i sin fulla prakt, ett enormt arbete att få alla växter att blomma samtidigt.

Marknadsstånden under platanerna. Fibrerna från träden var mycket irriterande.

Det är betydligt mindre folk än de andra dagarna och man har möjlighet att diskutera odlarnas odlingsknep med mer djupa intervjuer. Även i år fick jag möjlighet att träffa roskungen David Austin. I år hade de släppt tre nyheter. Två rosa, Sir Waldner Scott, The Ancient Mariner och den vita skönheten Desmonda som jag fastnade för. Hans monter är som en törnrosadröm, ett fantastiskt mästerverk i ett hav av perfekta utslagna rosor.

David Austin framför sin monter. Fick även i år en härlig pratstund om rosor.

Guldmedalj fick Handelsträdgården Hillier med designern Andy McIndow. Hans firma har nu slått rekordet med 70 guldmedaljer sedan mässan startade. I år sträcker hans monter över olika världsdelar och varje del har sitt rum. Han har också en fantastisk blandning av träd och buskar vilka de flesta fungerar även hos oss hemma på öarna. Det jag framför allt gillar med Hillier’s monter är det fina bladverken och den lättskötta designen.

Andy McIndow framför sin monter. Här bjöds det som vanligt på champagne och tilltugg.

Singapore hade i år en monter med mängder av orkidéer och flera vattenfall. Som ordförande i orkidésällskapet hade jag mycket att utforska här. När jag pratade med designern och nämnde några arter blev han mycket imponerad och jag fick en privat visning i en halvtimme. Dessa skönheter stod nu ute i det kalla London men är vana vid tropisk fuktighet och 30 grader varmt. Undrar om det håller veckan ut.

Singapores monter

Nu dags för lite picknick. Vi gick till en del med olika marknadsstånd på en stor gräsmatta omgiven av stora plataner. Det var svårt att hitta en ledig plats. Efter en stund började vi prata med våra bordsgrannar. Vi berättade att vi var från Sverige. Den äldre damen undrade om man kunde odla något där, det är val bara snö och is. Jag förklarade att 90 procent av växterna på mässan gick att odla hemma hos oss. Vi frågade vad de jobbade med och det var chefredaktören för Garden Illustrated, Juliet Roberts med sina väninnor, en fantastisk tidning som jag haft som inspirationskälla under decennier. Vi berättade att vi var prenumeranter och att vi senare på kvällen skulle till deras seminarium som är mycket välbesökt av fackfolk.

I mitten Garden Illustrateds chefredaktör Juliet Roberts.

Tyvärr råkade både jag och min trädgårdsvän från Stockholm ut för kraftiga hostattacker och irriterade ögon på eftermiddagen. Varken hon eller jag är allergiska mot några växter. Till slut fick vi reda på att de stora platanerna som omgärdar parken släppte ovanligt mycket små fibrer denna dag, påminner om när man jobbar med gammal glasull. Marken färgades svagt brun av dem. Nästa dag var vi symptomfria och nedfallet hade upphört.

Årets bästa utställningsträdgård är designad av Dan Pearson och inspirerad av en av Englands finaste gods och trädgårdar, Chatsworth. Pearson har byggt upp en liten bit av den vilda delen av trädgården. En naturlig trädgård, stora stenblock och vilda växter. Krumma träd vid vacker bäck. Tyvärr var jag inte särskilt imponerad. Inte mycket till trädgård men en vacker vild natur.

Bästa idéträdgård, besökarnas val var Hope In Vulnerability. Jamie Butterwort är en trainee på RHS Garden Wisley som jag har som Facebookvän och följt de nio hårda arbetsdagarna när de byggde montern. Han var mycket på BBC TV och berättade i programmen. Intressant var valet av lackviol, något som vi i Sverige använder väldigt lite av idag. Hos oss kallar vi dem tvååriga men i England för kortlivade buskar. De doftar gott och tål rejält med minusgrader.

Jamie med sin trädgård – besökarnas val, även mitt val.